Citroën Visa var en fyradörrars sedan med minimalt med utrymme
Nej, sa Jacques Wolkensinger, Citroëns PR-direktör i Paris. Det nya Visa är inte ett Peugeot-derivat som LN. Det var 1978, fyra år tidigare var varumärket Doppelwinkel tvungen att gå samman med Peugeot, med fusion som den vänliga beskrivningen av ett övertagande.
Citroën hade hamnat i ekonomiska svårigheter och Peugeot var nu ansvarig. Frustrationen bland Citroënfolket var djup, LN var en hastigt född liten bil baserad på Peugeot 104, som fick motorn från 2 CV:n i basen. För många Citroënkunder var det en besvikelse. Det stod för dåligt utförd märkesteknik, runda strålkastare och en enekrad ratt enbart räckte inte för att skapa en autentisk Citroën-känsla.
Allt borde bli bättre med nya Citroën Visa.
Är Visa en riktig Citroën?
Det Jacques Wolkensinger skulle ha föredragit att hålla hemligt var det faktum att Visa också var baserat på 104:an. Den här gången hade Citroën gjort allt rätt, bekvämlighetsäktenskapet förde ut den första framgångsrika produkten på marknaden. Den nya lilla bilen fyllde gapet mellan LN och GS och kändes vid första anblicken igen som en legitim avkomma till det parisiska avantgardet.
Kylargrillen och den kraftigt sluttande huven samt de täckta bakre hjulhusen refererade till designen hos de stora modellerna. Nytt var de elastiska stötfångarna integrerade i karossen, som kunde absorbera även små stötar i Paris stadstrafik utan att orsaka skador. Designen hade redan dök upp före Peugeot-eran och hade sitt ursprung i prototypen Y (Länk), som var tänkt att ersätta 2 CV.
Citroëningenjörerna hade förbättrat chassit. För det första i princip för att Peugeot-delarna inte kunde vara tillräckligt bra. För det andra för att du hade ett rykte att försvara. Operationen lyckades, Visa ansågs vara en otroligt bekväm liten bil som hade fyra dörrar och plats för fyra personer i en utvändig längd på bara 3,69 cm. Fantastiskt – och tack vare den innovativa designen.
Under huven fanns antingen den tvåcylindriga boxern, som fått ett nytt tändsystem, eller den in-line fyrcylindriga från Peugeot, som till en början bara användes i Visa Super. Efter att ingenjörerna plikttroget gjort sina läxor, fick de släppa ångan i inredningen.
Styr satelliter i Citroën Visa
För en Citroën är en Citroën och borde vara så. I sittbrunnen kombinerade en kontrollcylinder, som pressmeddelandet också kallade en satellit (som lät mycket bättre), alla viktiga funktioner. Den kontrollerade vindrutetorkarna, blinkers, signalhorn och lampor och skapade en typisk märkesatmosfär. Alla som kände till de större Citroën-modellerna kunde hantera det. Alla som provade det som nybörjare lärde sig snabbt och tyckte att satelliten var bra.
Konceptet bakom det var lysande. Citroën kallade den PRN-satelliten, där P stod för Pluie (regn), R för Route (väg) och N för Nuit (natt). Alla vardagsfunktioner ska vara tillgängliga och manövrerbara på ett ställe med ett fingertryck.
Men den tyska motorpressen skulle jobba på det för evigt och alltid omöjlig Kritisera tjänsten.
Ändå gillade journalister Visa vid dess första presentation, som Citroën hade valt Grekland för. De berömde den sedanliknande komforten, den långa fjädringsvägen och hittade bara något att klaga på i de tvåcylindriga motorerna. 652 cm³ slagvolym och 36 hk kämpade naturligtvis med Citroën Visa, även om den bara vägde 735 kilo. Och visst var den fyrcylindriga Peugeot med 50 hk mycket mer raffinerad och smidigare än boxermotorn.
Domen är att den ser ut som en Citroën, kör som en sådan och är så egensinnig som man kan förvänta sig. Det första testet genomfördes framgångsrikt.
Visa småbilen var en balansgång för Citroën. Han var tvungen att hitta vägen mellan typisk envishet och Peugeots företagsteknologi, starten var inte lätt. Men han blir en succé. Från 1978 och 88 tillverkades 1.222.608 2005 1.181.471 fordon, och 15 tillkom ytterligare XNUMX XNUMX XNUMX versioner av CXNUMX skåpbilar (Fourgonnette).
1978 var det ingen som kunde ana att den senare skulle få en dieselmotor och att heta sportmodeller skulle kanta sin väg. Men det är också en helt annan dubbelvinkelhistoria.
Åh ja, visumet. En nästan ny röd Super E var min andra bil efter ankan när jag åkte från Düsseldorf till Frankfurt för att göra min praktik 1981. Jag gillade det mycket: den enorma vindrutan med bara en torkare, den smarta kontrollsatelliten, den höga komforten, den låga förbrukningen. Många resor på A3 mellan de två städerna, till Frankrike, Nederländerna, vi fyra på sommarlovet till Sverige. Om det inte hade varit för det alltför avslappnade utförandet, som gjorde det roliga dyrt och i slutändan allt mer irriterande. En trevlig kollega köpte den av mig efter bara två år, men han var tyvärr inte heller nöjd med den.
Jo, tänkte jag, det borde vara en rejäl svensk bil. Det var en begagnad Saab 96 GL V4. Jag gillade den väldigt mycket, uppskattade dess föråldrade design, dess sällsynthet, dess komfort. Även ur dagens perspektiv var det min uslaste bil, som överraskade mig med många oväntade skavanker, men det är en annan historia. Jag har bara kört Saab igen sedan 2010 - och det med rätta 😉 Men Visa var ett stycke vardagsavantgarde, en individuell liten och ändå stor bil.
Dessa underbara bilder och bakgrundshistorier om tidigare Citroëner, Renaults etc. ger tillbaka bilder som för länge sedan har bleknat men som finns lagrade någonstans i mitt minnes bakre kammare - vilket jag självklart tog fasta på då, men inte som barn och därför lade jag vid den tiden mentalt undan mitt väckta bilintresse. Men nu när jag hör många sådana här historier tänker jag: "Åh ja, jag kände honom också, körde inte herr eller fru Sowien en av dem?" Tack för dessa vackra resor till dina egna minnen! 🙂
"Operationssatelliten" ser väldigt intressant och väldesignad ut. Men var det verkligen praktiskt och säkert, inklusive hornet? Jag tycker alltid att den ska vara i mitten av ratten så att man i en nödsituation kan slå hårt på den på en bråkdel av en sekund – och hitta den. Jag brukade ibland köra min mammas Ford Sierra (som hon faktiskt vann i en utlottning på Edeka :-), tidigare R4 och Polo). Sierra hade hornet manövrerat som en liten knapp längst upp på blinkersstaget. Den här knappen kunde manövreras mycket elegant med ringfingret, så länge du kom ihåg att den fanns där och överhuvudtaget hittade den. När blinkersen aktiverades (t.ex. vid svängning eller filbyte) var signalhornet placerat någon annanstans och kunde inte hittas snabbt. Det kan bli svårt och knepigt.
Var det lika svårt med signalhornet på satelliten? I så fall skulle jag hellre hålla mig till "form följer funktion". Jag är bara oförbätterligt "Saabized"... 😉
Ha en trevlig Saab-helg alla! 🙂
Det var en gång en bil...
De sagolika retrospektiven här gör mig alltid smärtsamt medveten om hur färgstark den europeiska bilindustrin en gång var, och hur radikalt designers och kunders filosofier skilde sig åt beroende på varumärke och nation.
Det har funnits så många bilar de senaste 20 till 30 åren att jag skulle ha riktigt svårt att beskriva som typiskt tyska, franska, svenska eller italienska och naturligtvis typiskt brittiska...
Det är väldigt lätt att få visum. Typiskt franskt! Även typiskt Citroën – trots sammanslagningen.
Och under resan upptäckte vi att andra europeiska länder faktiskt dominerades av andra bilar än i Tyskland. I Skandinavien, GB, Italien och F hade BMW, VW, Audi, Opel och Mercedes med lokala registreringsskyltar samma sällsynthetsvärde som en puckelryggs-Volvo, en SM, vad som helst. Verkliga exportträffar, som kunde hittas i stort antal på gator över hela kontinenten, var fortfarande undantaget. Och det var framför allt små- och mikrobilar som framgångsrikt konkurrerade med nationella märken i andra europeiska länder. Från medelklassen och uppåt var köparna mindre prismedvetna och mer konservativa. En mycket trevlig bieffekt för resenärer.
Det var bara en fantastisk tid. Du är på semester i Sverige och parkerar framför bageriet mellan massor av Saab och Volvo. Du är i Frankrike, Storbritannien eller Italien och du ser nästan bara bilar från nationella märken. Vissa modeller i D finns knappt eller inte alls.
Idag parkerar du över hela Europa med samma bilar till vänster och höger om din egen. Det kan finnas en Kia till vänster och en Suzuki, en Audi, vad som helst till höger. Jag tycker att det är lite synd. Det här är bilarna. Fastigheter är inte heller så långt borta. Här, i det relativt norra Tyskland, byggs allt fler bostäder som helt stilmässigt är förskjutna. Jag är också skyldig till det. Skandinaviskt trähus? Och grannen sätter en medelhavsvilla i lerfärg bredvid och palmer i krukor framför dörren i den stenlagda framträdgården...
Den ena tar norr till söder, den andra tar södern mot norr och då irriterar de sig båda på den vilda tillväxten och godtycket - ytterst för att en resa till norr eller söder är lite mindre värd för att man är för mycket för sig själv eller så har din granne redan tagit med sig mycket av kulturen på den potentiella platsen att längta hem. Som hus, som trädgård, som bil och kulinarisk. Och i längtans plats kör lokalbefolkningen lika många Kia, Audi eller Skoda som de gör i Tyskland...
Europa blir fattigare och fattigare - fattigare när det gäller kulturella särdrag och mångfald. Kontakterna krymper. Vi blir mer och mer enade. Ett tillvägagångssätt? Kanske. Men det finns också en viss grånande och utarmning. Vi har länge diskuterat om världens bästa pizza finns i Berlin, Napoli, New York, Stockholm, London eller Asien,
Visa, å andra sidan, representerar en tid då typiskt franska bilar fortfarande kom från Frankrike och det var övervägande franska bilar på vägen i F. Bara det representerar ett visst värde i sig, även om det bara är så att kulturella skillnader har sin charm och gör oss nyfikna på varandra. Det är mycket värde.
Det gör mig i alla fall lite ont när vi idag diskuterar om den bästa sushin kommer från Kalifornien och den bästa pizzan kommer från Tokyo, och om designen på Volvo XY från kontoret i USA är bättre än designen på YX. från kontoret i Kina vara.
Jag är därifrån. Det blir äntligen för godtyckligt för mig. Men jag är entusiastisk över alla kulturella tillgångar som jag fortfarande kan tilldela en kultur med min begränsade förståelse. Och jag är tacksam när ett föremål/produkt gör det lika enkelt för mig som denna genomfranska Citroën.
Var förmodligen inte den enda bilen med ett visst syfte, men en mycket autentisk sådan. Autenticitet är en bristvara idag. Godtycke en exportträff. Jag upptäckte en restaurang för japansk pizza för länge sedan. Jag kommer envist att tacka nej till detta!
Jättebra skrivet! Jag känner igen mig i nästan varje mening.
Visumet jag var ganska konstig och allt, men inte snygg 😉
Men jag hör ljudet av boxermotorerna i mina öron när jag läser texten nu. Detta är återigen en resa tillbaka i tiden till mycket tidig barndom. Tack för det!
Mycket intressant! Innan SAAB körde vi Citroëns som familj länge. Jag har alltid tyckt att designen, de kraftfulla boxermotorerna och senare naturligt aspirerade V6-motorer och den extravaganta driften var fantastisk. Vår första - en GSA - hade två kontrollsatelliter (höger och vänster om ratten) Jag tyckte de var jättebra och jag blev förvånad över att ingen annan tillverkare imiterade dem. Jag tyckte också att musbiografen och förstoringsglaset var bra då.
Visumet var dock aldrig mitt fall.
Tyvärr har den vackra designen på de stora modellerna gått förlorad de senaste åren.
Lite synd!
Kan det vara en slump eller är det en logisk konsekvens? Jag tror det senare.
Citroën, Lancia och såklart Saab, mina tre ”bilälskar” blir mer och mer ett ämne på bloggen. Bra, jag gillar det verkligen!
Jag växte upp med Citroën, allt upp till en CX var representerat. Jag började förstås med Citroën, gick vidare till Lancia Delta och kom så småningom fram till Saab (däremellan låg en stor Volvo kombi, på grund av barnen).
Som sagt en logisk konsekvens för mig. För mig är Citroën, Saab och Lancia på samma sida.
Jag kan inte säga detsamma med Lancia, men det finns säkert paralleller med Citroën. Vi har alltid/har haft en Citroën i familjen, nyare modeller. Det finns uppenbarligen ett samband med Saab, förmodligen för att båda varumärkena aldrig var 100% mainstream.
...jag vågade inte skriva något igår, min första tanke var “Citroen kan vara ful också”, men bisarrt är bättre!
Du kan skriva (nästan) vad som helst här 😉
Men det är bisarrt. Den första revideringen för att göra viseringen kompatibel för majoriteten kom snabbt!
Eftersom jag inte kunde välja mellan två mycket bisarra bilar vid den tiden, var det mitt livs första personliga bilduell: Talbot Samba Cabrio mot Citroën Visa Plein Air. Samban vann. Dels kan det bero på en märklig Talbot-tradition i min familj – ja, Tagora var också med. Å andra sidan kändes det som den "bättre bilen". Jag tyckte att de båda var otroligt charmiga. Särskilt i direkt jämförelse med dåtidens småbilar.